På Hyrbilsfirman

Mannen bakom skrivbordet på hyrbilsfirman såg glatt upp och frågade (givetvis på portugisiska) om vi kunde språket. Jag med mina klart begränsade kunskaper i Portugisiska, som då tyvärr endast bestod av några lektioner språkkurs på CD, svarade lyckligt med nästan perfekt uttal ”Jag talar Portugisiska, men bara lite”.
Varpå det kom en ordsvada från mannen som jag inte begrep något utav. Det är faktiskt inte så vanligt att Brasilianare kan engelska, inte ens på flygplatser, hotellen eller vad det skulle visa sig, på biluthyrningsfirmor.

Detta avskräckte oss föga. Vilt gestikulerande förhandlade vi och när händer och ”gäster med gester” inte räckte till ritade vi bilar på papper som krockade. Man vill ju att det ska ingå en bra försäkring! Allt medans vår lilla tjej, vid den tiden 3 år, snällt satt på en stol, mutad med en enorm glass!
Slutligen gjorde vi upp om att hämta bilen nästa dag och till vår stora förvåning hade vi förstått varandra perfekt och det gick smidigt och smärtfritt att hämta ut bilen.

Bilstol och säkerhet för barn

I Brasilien ser man helt annorlunda på barnsäkerhet. Man kan inte utgå ifrån att det finns tillgång till bilbarnstolar på biluthyrningen, det kan finnas ett begränsat antal att tillgå (läs inte lika många som bilhyrande barnfamiljer). Släpa med en vanlig bilkudde från Sverige, eller var beredd på att leta länge innan du hittar ett ställe där de har bilbarnstolar. Detta gäller speciellt om du behöver en bilbarnstol där barnet sitter bakåtvänt. Tredje alternativet är att ta seden dit du kommer och acceptera att det är ett lägre säkerhetstänk i andra länder. Ibland kan du förboka hyrbil genom resebolaget innan du reser och även om vi aldrig provat detta själv, så kanske sannolikheten ökar att man i så fall får till även bilbarnstolar i bokningen.

Glöm inte Passen

Nu finns det en sak som man informerar om när man kör bil som turist i Brasilien, och det är att man alltid måste ha med passet, och det på samtliga av resemedlemmarna även barn som befinner sig i bilen. Men vi tyckte att det kändes lite lurigt att ha med oss passen, tänk om vi råkade tappa bort dem. Det kändes bättre att ha dem inlåsta i säkerhetsboxen på hotellrummet resonerade vi. Jag menar hur stor är verkligen sannolikheten att vi skulle bli stoppade av en polis och tvingas visa upp passen?

Som det skulle visa sig… MER ÄN SANNOLIKT!

Faktum är att denna verksamhet verkar tjänar som en liten sidoinkomst för polisväsendet i Brasilien. Så fort de får syn på en hyrbil, så stoppar de bilen och begär att få se passen. Om pass saknas får man välja mellan att följa med in till polisstationen och betala böterna där, eller betala en vad det skulle visa sig vara, förhandlingsbar summa direkt på plats. Vi liksom säkert 90% av alla andra turister valde det senare alternativet.

Efter att ha betalat en ganska rejäl summa pengar (ur Brasilianska mått mätt), åkte vi direkt tillbaka till hotellet och hämtade våra pass. Trots polisens försäkran att vi hade ”fri lejd” resten av dagen kände vi inte för att bli dubbelt blåsta på samma dag. Det är ju inte direkt så att man får ett kvitto på att man betalat en muta!
Slutligen hade vi ändå en underbar dag på vår utfärd, och även om vi var rätt förbannade när vi blev tvungna att muta trafikpolisen, så är det ändå sådant som man minns långt senare och kan skriva ett inlägg i en blogg om.

Vi åkte buss dit och det tog drygt en timme. Bussens mjuka stötdämpare, vägens branta backar, höga krön och skarpa kurvor, i kombination med chaufförens drift att stämpla plattan i botten gjorde att det var ungefär samma upplevelse som att åka berg-och-dalbana. Bussens maxfart var 120 km/h upptäckte vi när vi med andan i halsen sneglade på instrumentpanelen…

Pipa var en skön upplevelse dock. Vi började med en lättare lunch på en av barerna med havsutsikt och sen sökte vi upp en av surfshopparna på gatan. Benny hade tagit med sin surfbräda för att sälja den nu när vi ska åka hem, och han gick in för att höra vilket bud han kunde få. Surfshoppen gav inget högt bud utan rekommenderade istället Benny att gå ned till stranden och försöka sälja den där till någon annan besökare. Så han fick en handskriven skylt fasttejpad på brädan – ”Säljes, billigt” – och sedan gick vi ner till Praia do Amor för att pröva lyckan. Innan vi nått en solstol hade sex stycken spekulanter kastat sig över Benny och brädan och budgivningen pågick för fullt. Någon timme senare lämnade vi stranden med en surfbräda mindre, men större plånbok och brunare ben.

Därefter gick vi igenom Pipa igen för att lägga oss på Praia da Pipa istället. På huvudgatan insåg vi att karnevalstämningen inte lämnat Pipa än heller. (Det har varit helgdag och karnevalsfirande överallt varenda dag sedan i lördags – fem dagar…!) I Pipa tycktes temat vara att männen skulle klä sig som tjejer. Vi såg många snygga ”brudar” och några bjöd på dans på gatan.

Efter någon timme av sol och bad på Praia da Pipa styrde vi stegen tillbaka till bussen igen, klockan var redan 16 och det var dags att åka hem. På hemvägen koncentrerade vi oss mer på naturen som passerade oss utanför fönstret. På landsbygden odlas det väldigt mycket sockerplantor och vi såg dom i alla stadier – nyplanterade, uppvuxna och skördade sockerrör. Därtill passerade vi många räkodlingar, det är en fördelaktig verksamhet vid kusten med närheten till saltvatten. Vi passerade också många mindre byar och fick oss en bild av hur vanliga hus och byggnader ser ut där. Standarden skiljer sig mycket mellan ”medel-brasilianarens” hem och de flashiga skyskrapor och flotta villor vi ser i Natal.

[Show as slideshow]

[View with PicLens]

Vi valde att stanna kvar i Ponta Negra, även om det inte är långt till lite större fester och karnevaler söder om Natal i byarna Pirangi och Tabatinga. Karnevalen i Ponta Negra är lite lugnare men fullt tillräcklig, den började sen lördageftermiddag med en mindre konsert där alla samlades och värmde upp till livemusik med öl och dans. Sedan gick karnevaltåget i sakta mak genom Ponta Negra, i tåget fanns en ledande orkester som åtföljdes av diverse figurer. Med karnevaltåget dansade alla som kommit för att vara med. Vi hann gå hem och laga lite mat och därefter hakade vi på igen när karnevaltåget gick förbi vårat kvarter. Strax därefter kom vi fram till slutdestinationen vid en ny konsertscen och karnevaltåget avslutades, där fortsatte festen med ett riktigt hålligång till det uppträdande musikbandet. Överallt fanns små mobila försäljningsstånd där man kunde köpa drycker, popcorn och grillspett.

På karneval klär man gärna ut sig med tex peruker, hattar och masker. Favoritutstyrseln bland barnen verkade vara antingen prinsessa eller spindelmannen, superman kunde också skymtas. Man kastar konfetti och sprutar gärna skum på varandra, en del sprayar färg i håret också. Joanna fick flashback från tonåren och ville ha blått hår igen. Själv fick jag tag på en schysst hatt, sen var vi redo att låta fötterna släppa loss ohejdat till de brasilianska takterna!

[Show as slideshow]

[View with PicLens]

Men! Denna blogg hade jag egentligen tänkt tillägna våran mataffär – den heter Extra och är värd ett inlägg tycker jag.

Det är en enormt stor affär, den påminner lite om ICA Maxi-butikerna hemma, men den har liksom allting i ännu större format, plus en massa finesser som jag inte sett i Sverige. Innanför dörrarna ligger en parfymaffär, en sängaffär, posten och nån skönhetssalong. Varuutbudet inne i butiken består av ALLT, vitvaror, elektronik, barnvagnar, reservdäck, kläder, verktyg, utemöbler, vin o sprit, och givetvis mat i alla former och smaker. Dessutom ligger en enklare restaurang inne i butiken, där dom serverar kaffe och fika, lättare luncher och glass, så att man kan hämta nya krafter för att ta sig an varuutbudet. Då och då svischar det förbi nån på rullskridskor mellan hyllorna och det är personal som tar sig fram för att assistera kassörskorna med prisuppgifter eller växelpengar t ex. Dom bär hjälm, alla skydd, walkie-talkies och magväska och är klädda i Extras färger – gult och blått.

I högtalarna sänds musik och reportage producerade från Extras egen radiokanal. Ibland ser man en reporter gå omkring inne i butiken med en mikrofon och sända live. Benny blev tilltalad av honom en gång och han ville ställa några frågor. Efter samtalet ekade radiorösten i högtalarna – ”Välkommen, Benny från Sverige!”

Kundvagnarna kräver ingen pant för att hämtas på parkeringen, men trots det gäller det att se efter sin vagn inne i butiken. Andra kunder drar sig inte för att stjäla vagnar av varann. Vi lämnade vår vagn en kort sekund i gången och när vi kom tillbaka låg våra varor urplockade på en hylla och vagnen var borta. Vi hittade den dock ganska snabbt, stående lämnad på samma sätt fast med en back öl i, så vi lyfte ur ölen och återgäldade den snabbt till oss själva…

I kassörskornas arbetsuppgifter ingår även att packa ner varorna åt kunden, vilket gör att det inte går så fort i kön. Kassarna är små och bräckliga så dom tar inte så mycket vikt, vilket gör att man oftast går därifrån med två varor per kasse. Det blir några kassar per gång då.

I övrigt tycks Extra vara en plats att möta människor på. Vi har blivit uppraggade av européer två gånger hittills bland hyllorna, en engelsman och två svenskar som alla bor i Brasilien. Dom tycktes väldigt sugna på att prata med en landsman/europé en stund, som om dom längtade lite hem.

Hur som helst, jag tillhör dom som tycker att det är kul att gå på ICA Maxi och sovra bland varorna, så den här butiken faller mig väl i smaken. Jag ser fram emot dom tillfällen som vi ska gå dit!

[Show as slideshow]

[View with PicLens]

Längs vägen ner till stranden passerar vi några villatomter och i trädgårdarna växer mangoträd lika naturligt som vi har äppelträd i svenska trädgårdar. Då och då ramlar nån mogen mango ned på trottarerna utanför tomterna och vi har tagit hem en och annan för att smaka. De är jättegoda, smaken är riktigt färsk och fräsch.

Varje morgon passerar en fruktförsäljare på gatan utanför vårt hus som vi brukar gå ut och handla övrig frukt av. Han åker i pickup och flaket är fyllt med frukter och grönsaker. Man hör när han närmar sig – han annonserar sin ankomst genom en stor megafon i bilfönstret, så då är det bara att gå ut och plocka på sig.

I morse var vi ut och köpte en vattenmelon, en påse apelsiner och en påse limefrukter, det kostade 4 R$ (reals) vilket motsvarar ungefär 16 kronor. Därefter åt vi fruktsallad till frukost, på vattenmelon, apelsin och bananer. Limen ska vi ha till att göra Caipirinha – Brasiliens inofficiella nationaldryck. Den består av ett par limefrukter, krossad is, mycket socker och mycket Cachaça, (sockerrörsbrännvin).

I parken utanför vårt hus växer också mangoträd och dessutom cashewträd. På en cashewfrukt växer en cashewnöt, frukten ser ut som en paprika och i botten hänger nöten. Så det går åt ganska många frukter för att få ihop till en påse nötter i butiken, vilket förklarar varför de är så dyra…

Palmer växer också överallt och längs stranden och gatorna finns många stånd som säljer cocosnötter. Dom serveras välkylda med ett sugrör i toppen och cocosmjölken är söt och svalkande i hettan. En sån kostar 4 kronor.

Så det är inte bara solen som ger oss vitaminer på vår semester!

[Show as slideshow]

[View with PicLens]

Vårt mål för dagen var att kitesurfa eftersom Pirangis långa stränder passar väldigt bra för kitesurfing, mycket plats och vind som ligger på i rätt riktning. Tidigare har jag levererat mycket surfglasögon till Ricardos kiteskola i Pirangi, och känner till stället hyfsat väl. Det var också hos Ricardo som jag lärde mig kitesurfing som är en växande sport i Brasilien, förhållandevis dyr men fler och fler kommer kunna börja med kitesurfing pga den snabbt ökande medelklassen.

Efter att ha gjord i ordning kiten med Joannas hjälp kunde jag kitesurfa igen för första gången sedan ett år tillbaka. Min resa tidigare i höstas till Marseille i Frankrike bjöd inte på någon vind varför kiteutrustningen fick ligga ouppackad den gången. Det var i alla fall skönt den tiden kitesurfingen varade, på eftermiddagen fick vi dock ge oss för den starka solen och vi tog bussen tillbaka till Ponta Negra med solbrända hudar.

[Show as slideshow]

[View with PicLens]

Natal ligger i höjd med ekvatorn, så långt norrut på östkusten som man kan komma. Atlanten slår in sina vågor ohejdat hela vägen från Afrika här! Vi bor i en del av staden som heter Ponta Negra och häromkring finns ganska mycket hotell och en del turister, mest italienare och spanjorer faktiskt. Då och då hör man någon som pratar engelska, men allra oftast är det portugisiska som krävs för att ta sig runt – och kroppsspråk såklart!

Staden fascinerar mig på så sätt att den är så blandad vad gäller byggnader och samhällsklasser. Det är som om man samlat ihop allt och sen kastat ut det som ett plockepinn. Från vårt fönster ser vi skrangliga hustak sida vid sida med skyskrapor, och de flesta stadsdelar är så mixade. Det allra fattigaste området, favelan, är en klass för sig dock.

Likaväl finns det flera skikt av shopping-utbudet. Längs gatorna trängs små mataffärer, restauranger av alla de slag, frisörsalonger och elektronikaffärer på ett sätt som får mig att tänka på Turkiet (utan försäljarna som sliter i en) och vägg i vägg växer stora shoppinggallerior upp. Priserna följer samma mönster – billigt i småaffärerna, dyrare i galleriorna, även om det egentligen aldrig blir särskilt dyrt med svenska mått mätt.

Vi äter ute en eller två gånger om dagen och en rejäl lunch får man för ett par tior på rätt ställe. Dryck är inte heller dyrt, en stor öl kostar 14 kronor.

Vi bor i Bennys lägenhet som ligger på en lugn gata, fem minuters promenad från havet och ett stenkast från kommersen, affärerna och restaurangerna. Det finns riktiga supermarkets här också och där har vi inhandlat varor så att vi kan göra frukost hemma och några enklare mål mat. Lägenheten är ca 30 kvm, men har allt man behöver – säng, garderob, soffa, köksdel, matplats och toalett med dusch. Plus internet, ac, takfläkt och surfbräda – of course!

[Show as slideshow]

[View with PicLens]

För övrigt så börjar solbrännan att ta sig, vi har tagit det i mycket små doser de första dagarna nu så att huden har fått en chans att vänja sig. Jag är ledsen att säga det till er, men jag kan inte låta bli – vi kommer vara FANTASTISKT bruna när vi kommer hem igen..!

Nu kallar Benny från köket, nyplockad mango från parken här utanför ligger redo att ätas.

Några välkylda öl av märket Skol sköljdes ned tillsammans med maten. En av tanterna på hade med en flaska Cachaça (Sabatinga) och bjöd på en liten snaps. Cachaça är ett sockerrörsbrännvin och huvudingrediens i den bekanta nationaldrinken Caipirinha.

Grillfesten avslutades sen eftermiddag med ett svalkande dopp i poolen, därefter åkte vi hem och tog en redig siesta.